Runorna
Runor är en form av skrivtecken, precis som bokstäver.
Tecknen används för att återge ordens ljud i skrift. Runorna användes för att skriva det språk som talades i Norden för länge sedan.
Det har funnits tre olika runrader i Sverige, den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden..
Runor är skrivtecken som oftast ristades in i trä eller ben med ett vasst verktyg, till exempel en kniv.
Man har nästan aldrig skrivit runor med bläck på pergament eller papper, men det finns några medeltida handskrifter där man använt runor i stället för vanliga bokstäver.
Runraden kallas ofta Futharken efter de sex första runorna fuþark.
Har det funnits flera olika runrader?
Runorna har använts under mer än tusen år och runraden har förändrats flera gånger.
Om man vill göra det lite enkelt kan man säga att det har funnits tre olika runrader.
Den äldsta kallas den urnordiska runraden.
Den andra, som användes på vikingatiden, kallas för den vikingatida runraden. Den sista användes under medeltiden och kallas därför den medeltida runraden. Du kan läsa mer om de olika runraderna här nedanför.
Den urnordiska runraden
De runor som användes från ungefär år 0 och in på 700-talet kallas urnordiska runor. De heter så eftersom språket som på den tiden talades i Sverige och de andra länderna i Norden brukar kallas urnordiska. Ibland kallar man dem också de äldre runorna. Det fanns 24 tecken i den urnordiska runraden. Du kan se här nedanför hur de runorna såg ut. Bokstäverna som står på raden nedanför runorna visar vilken bokstav man skulle ha använt för att skriva samma ljud. Runan för þ (th) användes för ett läspljud, som i de engelska orden thing och that. Runan för ŋ (eller ng) användes för äng-ljud.
Den äldre (urnordiska) runraden har 24 tecken.
De flesta inskrifter som är så gamla att de är ristade med den urnordiska runraden finns på vapen och smycken. Vi har bara ungefär tjugo stenar i Sverige som har ristningar med sådana runor.
Runorna ändras
Under vikingatiden använde man inte riktigt likadana runor som tidigare. I början av 700-talet ändrades runorna. Några av runtecknen behöll sitt utseende. En del togs bort helt och hållet, några fick ett nytt utseende och några alldeles nya skapades. Anledningen till att man ändrade runorna var att språket som man talade hade ändrats under de 700 åren som man hade skrivit med runor. En del ljud hade försvunnit och några nya hade tillkommit sedan den urnordiska runraden skapades. Bland de nya ljuden fanns bland annat y, ä och ö.
Den vikingatida runraden, 16 tecken.
Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär år 800 till början av 1100-talet. Det som vi brukar kalla den vikingatida runraden skapades dock redan i början av 700-talet. Till skillnad mot den tidigare runraden bestod denna bara av 16 tecken, Det är dessa runor som de flesta runstenar i Sverige är ristade med.
Den fjärde runan kan ibland översättas med ett a med en liten svans (ą). Den betyder att runan skall uttalas som ett nasalt a. Nasalt är ett ljud som uttalas i näsan. Så uttalas bara denna runa på de äldsta vikingatida runstenarna som till exempel Rökstenen. På yngre runstenar står denna runa för o.
Du kanske tycker att det är konstigt att det finns två olika r, ett som skrivs r och används om den femte runan och ett som skrivs ʀ och används om den sista runan i runraden. Det senare stod för ett speciellt “surrande” r-ljud, som vi inte längre har kvar i svenskan och som nästan bara kunde förekomma i slutet av ord. Med tiden kom de båda r-ljuden att sammanfalla och då fick ʀ-runan ett nytt användningsområde, nämligen som tecken för y. Det senare kan man se i medeltida runinskrifter (se nedan).
Om du tittar på de vanliga bokstäverna som står under runtecknen ser du att många bokstäver, som vi använder i dag som inte finns med. Det beror på att flera av runorna användes för att beteckna mer än ett ljud.
Här nedan kan du vilka ljud det kunde handla om. Vissa runor som u-runan kunde användas för en mängd olika ljud, medan andra bara stod för ett eller ett par ljud. Vi har lite grand av detta även i vårt alfabet i dag, som till exempel med bokstaven g som kan stå för flera olika ljud. I detta fall beror det dock på att vi har ändrat uttalet av vissa ord.
Den-yngre-runraden-med-ljudvärden:
Det fanns också en speciell regel som sa att så kallade nasaler – m och n – kunde utelämnas framför vissa konsonanter när man skrev. Runan m kunde exempelvis framför p och b och man kan ibland se att ordet kumbl ‘minnesmärke’ stavas kubl på runstenarna. På samma sätt kunde n-runan utelämnas framför t, d, k och g. Det är därför det ibland kan stå at för ordet and ‘ande’.
De medeltida runorna
När vikingatiden var slut och man slutade resa runstenar fortsatte man ändå att rista runor i Sverige. Men då fanns det också många som kunde skriva med vanliga bokstäver. Många präster och andra som hörde till kyrkan skrev med bokstäver, men de flesta vanliga människor kunde bara runor. Men många av dem som kunde skriva med bokstäver använde runor också. De tyckte nog att det var besvärligt att det inte fanns tillräckligt många runtecken för att man skulle kunna stava på samma sätt som när man skrev med bokstäver. Redan under vikingatiden hade man kommit på att man med hjälp av små prickar (så kallade stingningar) kunde göra om runtecknen. Om man satte prick på runan i fick man ett tecken för e.
Exempel på stungna runor( Medeltid) :
Detta fortsatte man med så att man till slut hade tillgång till lika många runor som fanns i det latinska alfabetet på den tiden. Formen på runorna kunde variera en hel del:
De medeltida runorna uppställda i ABC-ordning. För många av tecknen fanns olika varianter och ännu fler teckenformer är kända:
Källa: Riksantikvarieämbetet och Kalle runristares runskola.
https://www.runristare.se/runstensskolan/runorna.html?fbclid=IwAR2hN8UrazpH-9Q4XSSJvtgEVtH7eCXV9aja-6coWjBeEsE0vY8wApLlitY
