sten häller med runristning

Sigurdsristningen och sagan om Sigurd Fafnesbane.

Det här är kanske den mest berömda av alla Sveriges runinskrifter.
Nordlys-stenarnas betydelse och kraft. Läsning Sigurdsristningen och sagan om Sigurd Fafnesbane. 5 minuter Nästa Gör din egen adventskalender.

Sö 101 Sigurd i Ramsundsberget

Det här är kanske den mest kända av alla Sveriges runinskrifter näst efter Rökstenen i Östergötland. Det beror givetvis på den vackra bildsviten med scener ur Sigurdsagan, men också det speciella läget och släktskapet med runstenarna Sö 106 i Kjula och U 617 vid Bro kyrka i Uppland.

Som kuriosa kan nämnas att det finns en avbildning av denna ristning i golvet i guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Vad kan passa bättre på ett sådant ställe, bara man kan sagan om Sigurd?

Runhällen ligger i närheten av Sundbyholm straxt norr om Eskilstuna. Vill man ta sig en titt är det bara att följa skyltningen från vägen som leder mot just Sundbyholm, och det finns även fler runstenar i närheten för den intresserade.

I anslutning till ristningen finns tydliga skyltar uppsatta med faktaspäckad information inte bara om runorna, utan även om omgivningarna och Sigurdsagan.

 

Sigurdsagan

Sigurd växte upp hos kung Hjalprek i Danmark. Hans far hade blivit mördad och då gifte hans mor om sig med Hjalpreks son Alf. Sigurd uppfostrades till man av kungens smed, som var en dvärg vid namn Regin. Allt eftersom åren gick växte Sigurd upp till en ståtlig ung man som få kunde mäta sig med, och hans styrka och tapperhet var vida känd. En dag kallade Regin till sig Sigurd och berättade för honom sitt livs historia.

Regins far hette Reidmar, och han var en av de rikaste dvärgarna. Regins bröder hette Fafner och Utter. Utter kunde anta djurgestalt och brukade jaga och fiska förvandlad till just en utter. En eftermiddag låg Utter på stranden i sin djurskepnad och åt lax. Då kom asarna Oden, Höner och Loke förbi, som inte visste vem uttern egentligen var. De ville övernatta hos den rike Reidmar, men de kunde inte komma dit utan gåvor, så Loke slungade en sten mot Utter som dog. Därpå flåddes djuret och överräcktes sedan till Reidmar. Han såg givetvis vem de hade dödat och blev utom sig av sorg och vrede. Därför krävde han en stor mansbot – skinnet skulle först fyllas med guld, och sedan skulle det täckas helt utvändigt.

I närheten bodde den stormrike dvärgen Andvare, som också kunde förvandla sig till djur. Loke gav sig av och lyckades fånga Andvare när han var en gädda. Han tog dvärgens guld som betalning för att släppa honom fri. Men Andvare försökte smussla undan en magisk guldring. Det såg Loke och krävde även denna. Då uttalade Andvare en förbannelse över hela skatten, och särskilt ringen. Den som ägde Andvares guld skulle alltid drabbas av död och olycka.

Med skatten kunde Loke betala mansboten, men han behöll ringen. När Reidmar undersökte utterskinnet, såg han att det inte var helt täckt av guld – ett morrhår stack fram. Då lade Loke dit Andvares kära ring, och de var fria.

Skatten var emellertid förbannad, och Reidmar mördades av sonen Fafner som ville ha allt guld själv. Därefter förvandlade sig Fafner till en drake, tog med sig skatten ut på den hemska Gnitaheden och lade sig att vakta guldet.

Allt detta berättade Regin för Sigurd. Regin ville hämnas, men han kunde inte själv. Därför bad han nu om Sigurds hjälp. Som belöning skulle Sigurd få hästen Grane och det magiska svärdet Gram. Med dessa gåvor kunde Sigurd sedan rida iväg och hämnas sin faders mördare. När det var gjort skulle Sigurd hjälpa Regin och dräpa Fafner.

Sagt och gjort. När Sigurd var klar med sitt, begav han sig till Gnitaheden för att finna draken. Fafner brukade varje dag släpa sig ned till en liten sjö för att dricka, och där drakkroppen drogs fram hade en stig bildats. Sigurd grävde en grop i stigen och lade sig i den för att vänta på draken med svärdet i högsta hugg. Då kom en skäggig man i gråa kläder med vandringsstav och toppig hatt – Oden. Han ville hjälpa Sigurd och rådde honom att gräva fler gropar där blodet kunde rinna ut, annars kunde Sigurd drunkna i allt drakblod.

Snart kom draken, och Sigurd drev in svärdet Gram ända till hjaltet när hjärtat var rakt över honom. I drakens dödskamp påminde Fafner om den förbannelse som vilade över skatten. När draken var död, hoppade plötsligt Regin fram ur ett gömställe. Han berömde Sigurd och bad honom att steka drakens hjärta. Sigurd gjorde som han var ombedd medan Regin gick för att vila en stund. För att känna om hjärtat var färdigt satte Sigurd fingret mot det, men brände sig. Instinktivt satte han fingret i munnen och fick då smaka drakblod. Detta gjorde att han plötsligt förstod vad fåglarna sjöng.

Småfåglarna i träden viskade att Regin hade svek i sinnet, så Sigurd gick helt sonika och högg huvudet av dvärgen. Återigen hade Andvares ring fört med sig att de som varit vänner och fränder dräpte varandra. Skatten blev därmed Sigurds, men också han drabbades av förbannelsen. Men det är en annan historia...

 

Runorna som finns i den jättelika ormens kropp lyder ”Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make.” Tolkningen av detta är att Sigrid, en mäktig vikingakvinna, lät göra en bro för att Holmgers själ skulle komma in i himlen. I samband med brobygget lät hon även uppföra ristningen.

 

Sigurdsristningen